I Sverige är vi vana att ta hand om oss själva. Man ska helst ha byggt sitt hus själv och om någonting behöver lagas så utgår man ifrån att man kan ordna det på egen hand. För att inte tala om att ta hand om sina familjer. Det är klart att vi gärna tar hjälp av några polare när man ska flytta, men det är mest för att det är så urbota tråkigt och för att man får dricka öl och käka pizza efteråt.
Som kvinna är jag uppfostrad att stå på egna ben och klara av de svårigheter jag möter (tack mamma och pappa). Det gäller liksom att bita ihop när någonting har gått åt skogen. Jag har lärt mig att om saker och ting ska bli gjorda så måste jag själv vara den som driver på. Jag kan inte förvänta mig att någon ska knacka på mig dörr och fråga om jag behöver hjälp att laga min cykel. Hur som haver så måste jag börja med att ta den till verkstan.
Jag tror att det är den här kan-själv-mentaliteten som gör att jag reagerar så starkt på kan-du-göra-det-åt-mig-mentaliteten som finns här på Bali.
Vi har hittills hyrt tre hus på Bali i sammantaget fem månader (då räknar vi inte att vi har bott på hotell/guest house). I första huset hade vi städning sex dagar i veckan, otroligt onödigt egentligen men det ingick i priset. I huset vi bodde i april till maj kom en städerska hem till oss två gånger i veckan och städade. Det är alltså väldigt vanligt att städerska ingår i priset när man hyr hus. Där vi bor nu kommer Putu och städar varje tisdagsmorgon. Putu betalar vi 50.000 Rp per gång för städningen, alltså 30 kronor. Hon lämnar också in vår tvätt (vilket är oerhört lyxigt) och vi brukar lämna 50.000 Rp till tvätten, oftast blir det ungefär 10.000 Rp över som Putu får behålla.
Jag har hela tiden haft lite svårt för att någon ska komma och städa våra hus. Visst, det är skittråkigt men jag kan ju liksom göra det själv. Ibland plockar jag iordning innan Putu ska komma bara för att det ska bli lättare för henne. Jag tror att män inte har lika stort problem med det och Niclas brukar säga; men det är ju så billigt så varför inte? Och samtidigt får Putu och oerhört många med henne möjlighet att tjäna pengar.
Vi har också en poolkille som kommer en gång i veckan. Han ingår i hyran av huset så vi har ingen aning om hans ersättning. Det är förstås skönt att ha någon som kommer och fixar och gör det grundligt. Niclas har gjort rent poolen vid ett tillfälle och visst skulle han kunna fortsätta med det men återigen så blir vårt liv lite bekvämare av att Asep kommer en gång i veckan.
Så här långt sträcker sig vår bekvämlighet, men jag ska berätta om hur det ser ut i många familjer som bor på Bali.
Det bor många rika västerlänningar på Bali. Du behöver inte ha en jättefet i-landslön för att kunna ha det riktigt bra här. De som redan är rika med i-landsmått mätt är obscent rika här. Och det ska man visa. Man bygger flådiga hus med all lyx du kan tänka dig för mindre än halva priset av vad det skulle kostat i t.ex. Europa.
Om vi tänker oss en ganska "normal" västerländsk familj i ett sådant lyxhus med två-tre ungar där mannen (ja, de flesta kvinnor är hemmafruar) får en bra lön från Europa/USA/Australien så är det här här scenariot inte helt ovanligt:
- En house keeper som jobbar heltid, alltså ca 8-18 sex dagar i veckan. I vissa fall jobbar de sju dagar i veckan. Många house keepers bor i huset tillsammans med familjen. Förutom att sköta om huset så handlar hon (ja det är alltid en hon) och oftast är det hon som lagar mat.
- Det är inte helt ovanligt att man även har en nanny som passar barnen samt lämnar och hämtar i skolan, beroende på hur gamla barnen är.
- Man har även en driver som kör familjen vart de än behöver åka. Vissa är tillgängliga dygnet runt medan andra jobbar heltid precis som house keeper'n.
- En gardener som tar hand om trädgården ett par dagar i veckan. Jag har t.o.m. sett de som söker trädgårdsmästare på heltid.
- Pool guy. Jag har lite dålig koll på frekvensen men kan tänka mig att han (ja, det är alltid en han) kommer ett par gånger i veckan.
- Det är inte helt ovanligt med privatlärare av olika slag och personliga tränare och yogainstruktörer.
Så bra kanske du tänker. Så sjukt tänker jag. Det är någonting med det här som är väldigt provocerande.
För det första tänker jag att man tappar förståendet helt för att arbetskraften är så billig. En house keeper som arbetar heltid tjänar ett par miljoner Rp. varje månad (från 1000 kronor alltså). För det andra tänker jag att man får storhetsvansinne för att man plötsligt är rik och man får möjlighet att leva ett liv som man inte skulle kunna ha i sitt hemland. Där skulle man "tvingas" leva ett helt "normalt" liv med att hämta barn i skolan och åka till affären och storhandla. Dessutom ett normalt liv där huset städas en gång i veckan istället för 10 timmar per dag och där man får klippa gräset själv. För det tredje tänker jag att det är oerhört barnsligt. Om man inte klarar av att ta hand om sin två/trebarnsfamilj och ett stort hus så kanske man skulle ha tänkt sig för lite grann. Jag tänker på alla de som kämpar med att få ihop sitt liv med sina familjer (oavsett om de har barn) och jag tänker på min egen familj där min mamma tog hand om fem barn och ett stort hus utan några som helst problem. Skulle vi ha haft house keeper, nanny, driver och gardener som tog hand om allt medan mamma tränade fem dagar i veckan med sin PT? Skrattretande och helt vansinnigt.
Anledningen till att jag skriver det här och anledningen till att jag blev så upprörd var det här inlägget som jag läste imorse på en Expat-sida på Facebook.
Det är alltså en familj som söker en pembantu (=piga) som ska ta hand om deras lilla bebis på natten för att familjen måste få sin skönhetssömn. Det här är så fel på så många sätt. Var ska man börja liksom? Vad sägs om att inte skaffa barn om man värderar sin nattsömn på högt? Jag tänker på det stackars barnet som behöver sina föräldrar på natten men som möts en av okänd kvinna som ska försöka natta och ge kärlek.
Det finns säkert de som kan argumentera för att det här är en bra lösning men oavsett så är det sjuka att man med pengar (i det fallet t.o.m. ganska lite pengar) kan outsourca sitt föräldraskap. Då känns det som att storhetsvansinnet har tagits till en helt annan nivå. En nivå där man fullständigt har tappat fotfästet. Jag tänker återigen på att familjen som sökte en piga skulle ha "tvingats" bita ihop om de var kvar i sitt hemland. De skulle behöva kliva upp mitt i natten när bebisen gråter, ge lite mat och kärlek och natta igen. Sådant som ingår i föräldraskapet och sådant som borde vara högst frivilligt eftersom att man älskar sitt barn.
Jag tänker på vilket samhälle som skapas när man hela tiden kan ta genvägar runt allt som är jobbigt. Hur blir ett samhälle där man lär ungdomar att allt kan köpas för pengar och att minsta motgång kan lindras med ett par dollar? Det blir ett samhälle där gränsen mellan rik och fattig blir så stor och så tydlig, och där man inte har någon respekt för människors tid för den är ändå så billig. Det blir ett smaklös utnyttjande där rika utlänningar tar sig en plats i ett främmande land som de egentligen inte har någon rätt till. De har bara pengar. Och storhetsvansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar